Anknytningsteori

Ett begrepp som på senare tid har börjat användas mer frekvent när det handlar om människans utveckling och psykiska mognad och samspelet mellan människor. Den ökade förståelsen för hur vi blir vuxna, samspelande individer tog sin början i John Bowlbys studier på 50-talet av ungdomar som hamnade på kant med tillvaron. Mary Ainsworth och Mary Main fördjupade kunskapen under de följande årtiondena genom att påvisa att spädbarnet lär sig att aktivt samspela med sin omsorgsperson i det mönster för kontakt den vuxna kunde erbjuda barnet. Härmed lades i varje spädbarn en specifik grund till hur den växande människan skulle förhålla sig till sig själv och i nära relationer. Anknytningsmönstren kan vara; ”trygg", "otrygg/undvikande", "otrygg/ambivalent" eller desorienterad.

Man kan säga att all terapi i grunden utgår från dessa grundläggande mönster eftersom de så tydligt skapar våra inre förutsättningar för möte, kontakt, självständighet och beroende.

Beroende av hur de här mönstren är formade i våra grundläggandes system kan vi behöva, i olika grad, skapa insikt för HUR vi reagerar känslomässigt och fysiskt på närhet – kontakt – avstånd och VAD det är som triggar igång de inbrända reaktionsmönstren. Efter insikt kan en medveten förändring ta sin början. Att träna kropp, känsla och tanke in i nya mer funktionella banor. Och att medvetet välja att se det du har med dig, inte som ett mått på att ditt värde som människa är lågt; att det är DITT FEL utan TVÄRTOM; att du vill, kan och behöver hjälpa dig själv till att bygga nya redskap, nya djupa reaktionsmönster först och främst för att få ett mer blodfyllt eget liv och lika viktigt att du hjälper dina barn till att få bättre redskap med sig från början.

Detta kan vi tillsammans utforska och ge dig möjlighet till att finna nya vägar. 


Tillbaka     Start

---