Familjeterapi – Parterapi

PAR Svårt att leva i relation? – Är det väl, och samtidigt är det många av oss verkligen VILL! – Så hur gör man??

Att leva i relation innebär en ständig utmaning till växt och förändring. Kärlek räcker inte som enda sammanhållande kraft: Du måste också ha förmåga till att våga anta utmaningen i att förstå vad som händer mellan dig och din partner och vad som pågår inom er båda. Det är inte er LIKHET som främjar växt utan er förmåga att härbärgera och hantera era OLIKHETER. Grundläggande är att ”vilja varandra väl”: att skapa utrymme för bägges individualitet och utveckling och också att skapa gemensamma rum av tid, upplevelser och varande.

Vi vill så gärna och hamnar trots detta i gamla väl inarbetade mönster grundlagda i vår uppväxt, av hur vi möter varandra i närhet, självständighet, intimitet, jämställdhet, sårbarhet, respekt för varandras behov och gränser osv. osv. Min erfarenhet efter dryga 40 års relation med min man, Lars, är att ju längre vi lever tillsammans desto tydligare kommer våra innersta rädslor för närhet fram och påverkar oss. De sår, upplevda kränkningar eller stunder av övergivenhet som sårat oss mest börjar vi så småningom släppa fram i kontakten med vår partner. Vi gör det oftast omedvetet; behovet ”bara finns där”, samtidigt som vi är oerhört rädda för att ännu en gång bli missförstådda och i värsta fall känslomässigt övergivna igen. Ofta är vi så rädda att vi ”framkallar” ett avståndstagande från vår partner; hör inte vad han/hon säger; tolkar allt efter vår förutfattade rädsla, väljer omedvetet en situation då vi redan på förhand vet att han/hon absolut inte är i en situation där vi kan få en bejakande reaktion. Och så har vi fått ”bevisat” för oss att ”det inte är någon idé”; att ”partnern är otillräcklig”; att ”jag inte duger” osv. Och så är kampen att ändra din vän ”till en som förstår dig” i gång….

Eftersom båda partnerna i en relation ofta har likartade behov utvecklar sig kampen ofta till ett ”krig” om vem som ska ändra vem; vem som behöver mest; vem som är mest oförstående osv. osv,

Till slut kanske ni ger upp och går ur relationen med en upplevelse av misslyckande.. Det sorgliga är att det är först när vi blivit mer trygg tillsammans med vår livskamrat som vi vågar släppa fram de djupaste rädslorna och när vi inte blir mötta som vi i en illusion uppfattar att vi måste bli (i enlighet med vårt ensamma barns upplevelser) lägger vi ofta skulden på vår partner och väljer att gå i stället för att verkligen undersöka vad som pågår inom oss själva och i relationen. Istället börja vi leta efter en ny relation med samma underliggande förhoppning och rädsla…

Att få hjälp att se på mönstren ni skapat tillsammans kan ofta vara till hjälp att få perspektiv och förståelse för hur just ER dans ser ut.

FAMILJ En familj som behöver få hjälp att bena i röriga situationer eller låsta lägen kan ju se ut hur som helst:

Gamla mamma eller åldrande pappa, syskon, vuxna barn svärmor, svärfar, tonårsbarn osv. Min erfarenhet är att det mesta går att navigera i bara man ger sig möjlighet att lyfta problematiken med en neutral, engagerad utomstående som kan hjälpa de inblandade att se nya perspektiv och hitta framkomliga vägar.


Tillbaka    Start

---